ont
Jag vet inte hur jag ska skriva, jag har liksom nog aldrig nämt mina problem här i bloggen.
Det är ju egentligen så himla privat o liksom inget man vill nämna för hela världen.. eller ja, åtminstonde de som läser här inne.
Jag e så avundsjuk på de kvinnor som har fött barn utan komplikationer efter förlossningen. Som har liksom bara kunnat vara som vanligt igen nästan direkt efter.
Jag hade en underbar förlossning med Theodor när han föddes för över 2 år sedan. Tog inte alls så lång tid, men ändå så fick jag problem efter förlossningen.
Jag har liksom nästan varje dag gått med ständiga smärtor efter hans förlossning, hur roligt är det att fortfarande ha ont efter 2 år?
Mars 2009, alltså 8 månader efter Theodor föddes så fick jag min första behandlig mot mina smärtor. Och denna behandling är inte rolig, läkaren på spmvc sa att det kan ta 1 behandling att bli bra men det kunde oxå ta 20 gånger. det var liksom olika på olika människor.
Jag kan säga att denna behandling är inte rolig, det gör så förbannat ont, så ont att tårarna bara sprutar på mig.
Efter första behandligen så tog det inte så länge innan jag blev gravid med Miranda och under graviditeten med henne hade jag ännu mer ont än vad jag brukar ha. Och eftersom jag var gravid ville dom inte göra fler behandlingar.
Och med risken att mina problem skulle bli värre vid en vaginal förlossning så fick jag ett planerat snitt. Så guld värt!
Efter Miranda har kommit till världen har jag fått samma behandlingar igen 2 omgångar. Och det har gjort ondare för varje gång.
Senast idag var jag nere på lund på spmvc och fick en behandling med sprutor som ska bedöva de nerver som kommit i kläm efter Theodors förlossning.
Det gjorde så ont att tårarna sprutade och det enda jag kunde tänka på var,
Varför jag?
Vad gjorde jag för fel på förlossningen?
Varför har jag så ont?
Nu ikväll har jag så ont att jag knappt kan sitta,stå eller ligga. Jag vet liksom inte vart jag ska ta vägen.
Varför? Det har gått 2 år!!! Jag borde liksom inte ha ont längre.
Som jag avundas er kvinnor som kunde föda vaginalt och aldrig få ett problem efteråt.
Jag menar inte att någon ska tycka synd om mig.
Jag behövde bara skriva av mej.
men gud usch jag lider med dej! :( men vad är det som är fel ?
sv: tack du, dom va smarrigsa också :D
kram
Lider med dig hjärtat ;( Jag hoppas verkligen behandlingarna gör underverk! kramar försiktigt <3
Det känns så tråkigt att höra. Jag tänker på dig.
Usch. Kan inte föreställa mig hur det känns. Jag tyckte mina två stygn var jobbiga då dem spökade för mig i 5 månader men det är ju ingenting egentligen. När behandlingen fungerat sitter då det i för alltid eller du måste alltid gå på dessa behandlingar?
Tycker verkligen synd om dig, men försök tänka på att du INTE gjorde något fel under förlossningen. Allas kroppar är olika och vissa tål mer o andra mindre. Kram.
Livet är orättvist, varför, precis som du skriver.
Du gjorde absolut inget fel på förlossningen, du var så duktig. & ut kom en supersöt son.
Har inga ord som kan lindra din smärta, inte merän att jag tänker på dig, och håller hårt i tummarna på att detta ska fixas.
Älskar dig syrran <3
sv: jag står väldigt mycket i valet och kvalet när det gäller att skaffa en till, vill ha mina barn tätt men efterson inte Vidar var planerad så har jag så mycket kvar jag måste fixa innan jag ens kan tänka på en till. Sen så är det lite si och så med förhållandet också och ett till barn hade inte löst dom problemen heller... :/
Men jag saknar att vara gravid och gå och vänta och längta :)
Det låter inte kul att, hoppas det blir bättre med tiden.
Usch, stackare. Jag inser nu att jag hade tur ändå fast jag liksom du haft svåra förlossningar eller främst första gången. Jag har ju inte ont men har andra komplikationer, känns trist så här 2,5 år efteråt. Men jag lider med dig och hoppas att behandlingen ska ta snart så du slipper lida mer! Kram